om: när man lyckas kanalisera massvis med energi!!!

Jag är sprudlande glad. Det är nästan för svårt att blogga om, det kommer bli så flummigt, det går absolut inte att ta på min känsla men jag kan ge av den otveklöst! Jag känner att jag vill nå ut. Så himla långt. Jag får se om jag lyckas. Nu ska det ner i ord och det ska inte bli komplicerat.

Jag känner glädje för att jag har tagit tag i mina hjärnspöken på riktigt. De hjärnspöken som har legat på sidan av vardagen och som jag har försökt att kväva rätt bra genom att sysselsätta mig med vardagliga saker. Ni vet, ta på sig jobbuppdrag, gå på gymmet, hänga med vänner, gå ut på stan, åka och handla, plugga plugga plugga.

Och bara här har vi ett tydligt konstaterade: Jag har använt de element som i en vanlig vardag ska uppfylla ett slags välbehag för dina mänskliga behov TILL ATT DÄMPA NÅGOT. Hallå? Hur mycket jag än har älskat att gå och träna eller känna mig behövd på jobbet, så har inte mitt primära syfte med att göra de här grejerna varit för att jag tyckt att det har varit ett optimalt sätt för mig att må bra i vardagen. Nej. Det har varit ett ganska bra sätt (bitvis) som jag har kunnat välja att fokusera på vad jag har benämnt det som "andra delar av vardagen" än det som har legat och grott på sidan av mig mentalt. Jag har så ofta ställt mig frågan; men varför känner jag inte den här sköna energin som jag haft förut? Vad är det som jag aktivt måste göra för att vinna tillbaka den goa härliga ENERGIRIKA vardagskänslan, där livet har en skön mening bara i sig?

Och vad har jag gjort; jag har gjort saker. En herrans massa saker.

Och jag tycker inte att de saker jag har gjort har varit "fel" i mitt liv sett för en sekund. Allt jag har åstadkommit de senaste tre åren är jag mycket mycket glad, och stolt, och jävligt nöjd över att jag har gjort. Jag skulle inte vilja ändra på en enda ansträngning jag har gjort fram till idag den här halvgråa måndagen i slutet av mars 2017. Jag är skitnöjd. 

För mitt i den här känslobomben av ovisshet, förvirring och ett motsträvande av någon sorts ångestladdning har jag plockat fram förmågor i mig själv att fortsätta kunna utveckla mig själv som människa utefter de intressen jag har. Som exempel på bra saker jag har uppfyllt så är det framförallt att jag är mitt uppe i en högskoleutbildning. Jag har gjort mitt första arbetstag mot en professionell karriär inom ett yrkesområde jag har ett stort intresse för. Jag har blivit anställd vid flera arbetsplatser där jag har utfört arbetet som förväntas av mig. 

Så det är ju asbra! Verkligen. För att gå med hjärnspöken om att "njaa men jag känner att det är ett sånt sjukt stort tomrum i mig just nu och det här är verkligen inte det rätta JAG" så har jag grejat det praktiskt.

Wiho. Den ska jag ge mig själv!

Men för att gå tillbaka till det här som legat och grott. Det har jag trott att jag har kunnat förändra/förbättra av att fokusera på andra livsområden. Är inte det vad man kanske hör att man ska göra? "Det finns mycket annat som är bra i ditt liv att fokusera på, bry dig inte så mycket om vad du tänker jämt". Fast näe. Vet ni vad, det funkar inte så för mig. Det gör att jag håller på att äta upp min energi ännu mer. Jag vill inte hitta förhållningssätt till mina tankar -jag vill lösa dem att bli GLASKLARA. Fyfan vad det är skönt när man bara VET. Det bara ÄR såhär jag är för att det är så. DET älskar jag när jag känner. Då kan jag springa ute på en löprunda och sjunga för full hals och stanna upp och göra dansmoves (jag ljuger inte!). Den energin är så himla fantastisk! Jag MÅSTE frigöra det. Inte förhålla mig.

Och för att ni ska förstå vad som har grott i mig de senaste tre åren så handlar det om att jag vid den tidpunkten befann mig kring framför allt en person som kom att bli en kollega men framför allt en sann, nära, och själaviktig livsvän. Hon gav mig komponenterna till mig att våga rannsaka "mina skor som klämde". Jag var 22 år och hade precis börjat komma till insikt i att vara kritisk till min uppväxt; vilka kulturer som format mig - och kanske allra mest lärde jag mig att värdera vad det var jag ville ha kvar i livet då och vad jag kanske var tvungen att säga upp. Det här jag sa upp innebar på flera plan att säga upp normer som min familj hade fostrat mig i. Och hur konstigt känns det inte när man helt plötsligt börjar fundera på om man får vara kritisk till sina närmsta? Den värld som vår familj eller vår hemstad så snällt har byggt upp åt oss. Samvetet säger ju kanske "nej men var tacksam för det du har fått. Du har det så bra jämfört med många andra"... Jag ska inte bli långdragen här.

Men Sara Moune, du gav mig ALLT jag behövde för att börja våga se på världen helt utifrån mina egna perspektiv. Du fick mig att växa upp.

Och som det oftast är - när du tagit ett kliv upp en nivå, ja då nöjer du dig inte med det. Känner du utvecklingspotentialen (livspotentialen) så kan du inte stå emot den. Så jag försökte givetvis att fortsätta klättra. Utan Saras fysiska närvaro (som var ett enormt stöd!) vilket innebar att jag behövde testa mina verktyg på egen hand. Och det är HÄR det kommer fram, det som jag idag den här måndagen har förstått är av ALLRA VIKTIGASTE FAKTOR för att få stimulans: Omgivningen. Den sociala miljön. Den fysiska miljön. Den MENTALA miljön.

Jag har bott i Spanien (själv). Mina föräldrar bodde i Sverige. Jag bodde i en lägenhet på ett hotell i en by på den spanska kusten. Ingen kunde engelska, jag kunde knackig spanska. Det var varmt och skönt. 100% av min vakna tid i 7 månader umgicks jag antingen med mig själv eller med människor från 50 år och uppåt. Jag utförde ett helt nytt arbete och det ställdes nästan orimligt höga krav på mina arbetsinsatser.

Efter Spanien: Jag kom till Sandviken. Mina föräldrar och mina vänner bodde inte där heller. Jag träffade mina föräldrar och vänner kanske en gång i månaden. Jag isolerade mig där jag var. Jag var nära naturen, det fick mig att må bra. Jag kom tillbaka till en arbetsmiljö jag var trygg i - jag hade arbetat där i flera somrar tidigare. Jag var i ett förhållande, men jag var fysiskt mycket ensam även då. Jag hade få arbetskollegor. Jag var ganska ensam. Jag ifrågasatte det aldrig. Jag tyckte att jag trivdes, för jag hade kommit "hem". 

Jag började studera i Falun: Jag flyttade direkt från Sandviken efter bara en månad. Jag bröt upp ett förhållande och jag gick direkt in i ett nytt. En person jag inte känt i mer än en månad. Jag flyttade ut ett hus och jag tog mina saker till en lägenhet i Falun. Jag sov sammanlagt 15 nätter i lägenheten på tre månader. Jag träffade mina föräldrar inte ens en gång i månaden. Jag sa hejdå till allt med Sandviken och jag hade ångest att höra av mig till de som var kvar där. Jag ville ha "Nytt". Jag började högskolestudier, träffade 100 nya människor som jag ville bli vän med. Jag började jobba på Lindex, Scandic och ICA. Jag började hålla i spinningpass på gymmet. Fyra uppdrag och heltidsstudier mitt första högskoleår. Jag försökte leta stimulans i människor och i arbete. Jag ville SÅ gärna hitta likasinnade människor att dela min vardag med. Någon mer än Sara som kunde locka fram den här frigörande känslan av energiflöde. Jag tänkte att det här skulle bli "resornas och vännernas år" och mottot för 2016 var "balans".

 

Vad jag kan bena ut efter all den här redogörelsen, och det som får mig att må så himla bra (jag blev faktiskt dyster när jag skrev den här summeringen ovan, det var lite konstigt...) är när jag är i en omgivning som jag blir stimulerad i UTIFRÅN DEN PERSON JAG ÄR.

För att summera det här som gör mig så himla lycklig så är det det konkreta:
Jag har återtagit kontakt med mig själv att styra upp min omgivning. Jag har ställt mig frågan var jag vill vara för att jag ska må bra, och för mig är det inte här i Falun. Jag behöver komma hem till min familj och mina vänner som jag sedan så länge har åsidosatt. Så ja, jag tänker flytta hem till Söderhamn. Fortsätta med mina studier, arbetsuppdrag, äventyr, vänskapshäng och allt vad det är. I den supermysiga lilla hemstad som jag är stolt över att jag kommer ifrån och som jag har möjlighet att komma hem till igen.

Jag behöver även den mentala stimulansen. Att få umgås med människor som utmanar mitt sätt att tänka men som inte nallar på tryggheten av äkta vänskap. Det ska kännas gött att vara runt människor som både kan inspirera en till att tänka annorlunda men som också står stadigt som en klippa. Alla behöver vi den stimulansen tror jag och dessa människor finner vi på olika sätt. Jag är tacksam för varje enstaka person jag har lärt känna här i Falun såhär långt - de betyder ALLT för att mitt liv här ska ha en fin mening. Både de jag studerar med, de jag har träffat på arbetsplatser och de jag hängt med på gymmet. Jag är förevigt tacksam att de tagit emot mig som nykomling med öppna armar. Det är verkligen något unikt med Dalarna. Människorna här är helt på riktigt fantastiska! Alla är som små lyckopiller med sin härligt (och enormt!!!) smittsamma dialekt, och det går sällan att vara ledsen just på grund av det.

Och ska jag knyta ihop den här säcken där jag började så är jag inte ute efter att fortsätta fokusera på allt det fina som finns på sidan av mina hjärnspöken. Motivationen av att känna mig GLASKLAR över att jag har en själslig stimulans väger för tungt för att det ska bli åsidosatt. Jag behöver rätt och slätt en omgivning där jag kommer till sans. Inte jaga andra fokusområden för att dämpa någon slags saknad. Näe, jag behöver komma hem till mina egna och kanske bli lite "rådd om". Jag tror det ena leder till det andra och jag är inte alls särskilt stressad. Jag är mest bara GLAD över den här insikten - äntligen börjar energiflowet komma på banan igen!!! Wihooo!

 

Novellerat och klart.

Tack! Fan vad det där var frigörande.

Förstår ni varför bloggen har hängt med? Den fyller sitt syfte. 

Happy Monday peeps!