Fyra veckor till... ?

Ska man räkna ner - eller ska man räkna upp? Är det att lämna Spanien eller komma hem till Sverige som är den viktigaste biten i pusslet? Dryga fyra veckor till avresa/hemresa/ankomst. Precis idag har jag gjort ett halvår på den iberiska spetsen. Tiden har passerat som vinden under dessa månader - det är väl knappt förrän nu när jag har börjat planera vad jag ska ta med mig hem som jag inser vad jag har här. Vilka avtryck jag kommer att lämna, och vilka avtryck som gjorts hos mig och som tas med hem igen.

 

Samma visa varje gång. Jag bör ju vara van vid det här laget. Det enda man riktigt vänjer sig vid av att vara ute och resa runt är nog känslorna som uppstår när man reser hemifrån och känslorna som kommer när det är dags att återvända hemåt. De blir bara allt starkare för varje gång situationerna återupplevs. Och så blir man lite mera skinnflådd på näsan. Det är tur att det snabbt brukar läka ihop och bli hårdhudat när man kommer hem och får en kram av mamma och pappa.

 

Vad lär man sig egentligen av livet? Vad är egentligen bra att erfara och vilka erfarenheten skulle själen klara sig bättre utan? Det är två intensiva frågor som finns inuti mig just nu och har gjort den senaste tiden. Är det bra att möta mycket motstånd? Och av vilket slags motstånd, finns det positivt och negativt motstånd - och bör man då undvika den ena eller den andra slaget, eller ska man ta emot de båda? Vad är motstånd. Det är en känsla av någonting som jag uppenbarligen inte har några tidigare erfarenheter ifrån och där jag upplever en slags avvikelse från mina egna värderingar. Något som inte går helt i linje med den människa jag har kommit att bli fram till just den här stunden. Jag kan lära mig från motstånd. Jag kan tycka att motstånd är skit. Jag kan bojkotta motstånd genom att inte ta in det i mina värderingar. Jag kan ta in det så mycket i mig själv att jag inte hittar ut till mina "vanliga" värderingar igen - de som jag trivdes med att ha.

 

Fan. Livet vänder upp och ner på en ibland. Det spelar oss sitt spratt och vi lever alldeles för ofta utifrån vad våra känslor och impulser säger till oss att vi ska göra. Vi tar det sällan stillsamt och vi bildar alldeles för ofta meningar med orden "inte" och "problem". Är vi lösningsfokuserade då? Nej. Vi fokuserar på problemet, vi fokuserar på det vi INTE vill. VARFÖR?

 

Inget mera motstånd. Ride on the tide ska bli mitt motto sista månaden. Det är som det är, kvittar whatever för jag har mycket att komma hem till och mycket att lämna när jag åker härifrån. Det blev delad seger om vad jag ska räkna ner till - eller var det kanske upp?