Ett hejdå rakt in i hjärtat

 

Bjuder er på ett smakprov när jag och Spanien under kvällen sa hejdå till varandra. Dessa solnedgångar ut i fjärran land har skämt bort mitt inre. Om det går att vara ett fan av sol och himmel så joinar jag definitivt klubben. Det är någonting med skenet här nere. Ljuset håller sig kvar länge länge - som om att solen aldrig vill säga farväl till dagen. Och det är, tro det eller ej, med delade känslor som jag också packar mina väskor och lyfter hatten av.

 

It's been a hell of a ride.
Sju månader på dagen kom jag till att bo och arbeta på spansk mark. I en liten by där ingen kan ett endaste ord engelska och där man sitter i väntrummet på vårdcentralen och berättar om livets alla problem med främlingar. Där tiden verkar ha stått ödsligt stilla och där apotekaren minns en utböling som mig när jag kommer och köper alvedon, som om jag vore dennes barndomsgranne. Där man aldrig tittar på klockan, är något tvångsintresserad av den nationella fotbollen och där man skulle kunna ersätta en måltid med ett glas bordsvarmt rioja eller en nytappad cerveza.

 

Just mitt i den här folkskaran har jag alltså levt i över ett halvår. Anpassat mig efter miljön så pass att såväl vårdbiträdet och ägaren till tapasbaren nere vid stranden känner igen mig. Det har faktiskt varit folk som har hejat i affären, ropat mitt namn över gatan eller över lokalen på restaurang. Trodde hela tiden att jag skulle vara osynlig. Så fel jag haft. Spanien har välkomnat och introducerat mig till en helt ny värld med sitt annorlunda och mycket trevliga sätt att leva. Den gamla barndomsdrömmen under högstadiet om det spanska mañana-livet har blivit uppfylld. Check! på listan. Underbart!

 

Jag känner mig så fantastiskt nöjd över att jag påbörjade den här resan i höstas och nu får avsluta den. Som alltid är det den här stunden just precis nu, i soffan med fötterna på bordet och alla saker nerpackade i väskor, som förnimmats långt i bakhuvudet. Returbiljetten ligger på bordet. Luften går sakta ur en och man sjunker in i något slags vakuum och livet ger en mjuk klapp på kinden då man inser att jobbet är klart. Det är dags att få belöningen. 

 

Det är mycket jag tar med mig härifrån imorgonbitti, men framför allt väljer jag att minnas resan mellan stunden jag är i just nu och stunden den där första dagen då jag klev in i min spanska lägenhet och funderade vad jag gett mig in på. Det spelar ingen roll hur vi väljer att ta oss an livet - och inte heller spelar det någon roll vilket mål vi väljer - men det viktigaste är att vi väljer något, tror på något, och ser till att resan dit ger den godaste frukten. Njut av färden. Ta lärdom men vila också i framgångarna. Kom ihåg att när du planterar frön, startar en process. När frukten är mogen tänker du inte på hur ofta du vattnadet fröet - men minns gärna och ofta varför du satte ner det i jorden vid första taget.

 

Jag har sagt det förut. Det är mycket som ska sållas i min mentala ryggsäck på min resa tillbaka till Sverige. Men en sak är säker, och det är att det är en halvspanjorska med förkärlek till solnedgångar och rödvin som får följa med hem. Och henne är jag så sjukt stolt över att hos lär få behållas!