kulturkrock nummer två?
Vaknade för ungefär en timme sedan av att ljuset trängde in, dock var det inget soligt ljus utan bara ett vitt täcke på himlen. Det känns som om att vädret spelar mig ett spratt just nu! I Texas var det dövarmt och jag fick pina mig i det sista för att hålla ut i solen. Och nu kom jag istället över till det här, där det nästan är lika kyligt som en sensommardag hemma i Sverige... Men såhär brukar det vara för mig, det är ingenting som förvånar egentligen. Det kan aldrig vara på topp i början riktigt, utan jag måste härda igenom en viss tid innan allting släpper och faller sig normalt igen.
Igår fixade jag ett SIM-kort som jag pratade om, dock fungerade det inte att stoppa det i min iPhone även fast jag köpte telefonen enbart för att den var olåst och skulle fungera till alla kort! Så jag blev lite besviken när han sa att det inte fungerade, och var istället tvungen att köpa en annan telefon för att överhuvudtaget kunna vara kontaktbar här borta... Men men, nu kan jag ringa och smsa gratis i hela USA, på en telefon som sett stenålderns tid i vitögat. När vi kom hem gick jag och la mig rätt så tidigt. Jag var så trött efter flygresan att jag såg suddigt genom linserna, då var det bara att hoppa i säng! Skypade med Daniel en stund innan och hos honom hade världens oväder precis dragit in, så där ville man knappt sticka ut näsan. Det var skönt att få se honom, det brukar göra nätterna enkla att sova igenom :)
Idag är det som sagt en ny dag. Jag måste säga att känslorna är väldigt blandade från timme till timme. Det är en liten ny kulturkrock jag har hamnat i tror jag, särskilt när jag insett hur mycket tid som kommer passera i ensamhet. Men jag har intalat mig själv hela morgonen nu att det kommer gå bra! Jag tar mig upp och tränar golf hela dagarna så har jag sällskap på kvällen när jag kommer hem. På golfbanan hittar jag alltid fokus och har det att falla tillbaka till och känna mig trygg i. Det blir lite som personlig terapi. Så fort att jag kommer in i en ny och skön rutin så kommer hela inställningen bli annorlunda, så det är bara att vänta ut det som sagt :)
Det är intressant också att de gamla hemlängtanskänslorna gör sig påminda igen. Jag vet att jag länge inte kunde minnas hur det ens kändes att ha jobbiga stunder när jag hade varit större delen av tiden, men nu är det tillbaka på ny kula igen. Det kanske är bra att få uppelva det igen? Det kanske gör en starkare och inte lika sårbar inför såna här situationer i framtiden?
För vad jag har lärt mig av mig själv hittills är att jag tar nya omställningar på ett väldigt känsligt sätt. Även fast jag vet att jag kommer se Daniel om 35 dagar igen så känns det lika förbannat jobbigt ändå att lämna honom. Och även fast jag VET att om en vecka kommer mina ångestkänslor vara som bortblåsta, så ligger dom ändå här och gror just nu. Jag önskar att jag i nuläget vore den okänsliga och hårda personen som jag aldrig någonsin kommer kunna vara.