Spansk kulturupplevelse
Aldrig trodde jag att ett besök på vårdcentralen skulle ge mig mer svar om spanjorer än vad jag kunde göra åt min konstiga förkylning jag dragit på mig. Doktorn träffade jag aldrig, ändå gick jag därifrån och kände mig ganska förnöjsam och lite chockad. Kulturen i den här lilla andalusiska byn verkar vara så att människor sitter och pratar öppet med varandra, om verkligen ALLT. När jag kom in i väntrummet på ca 5 kvadratmeter satt där 4 personer varav alla hälsade och frågade "como estas?" som betyder "hur mår du?". Tja, vad ska man svara, "jag är inte här för att jag mår bra visserligen" tänkte jag men visste inte riktigt hur jag bäst fick det sagt på spanska så jag tog fram ett "bién" och satte mig och väntade medan de andra satt och småskrattade lite glatt åt mig...
Under de där 2 1/2 timmarna jag satt i den där lilla kvadraten kom ca 20 personer ut och in för att träffa doktorn. Utom jag. Jag är ju ingen spansk medborgare så jag kunde dessvärre inte boka tid utan fick hoppas på att det skulle bli någon lucka emellan de som hade tid bokad. Det som var till ett sånt tidsfördriv var att hela den där hälsningsproceduren jag möttes av när jag kom in gick runt runt till alla nya som anlände. Och där satt de och klagade på hur ont i ögat de hade, vilken migrän de hade, hur dåligt det var med mannen där hemma, hur jobbet tröttade ut dem, hur vänninan inte lyssnade på vad hon sa, osv osv.... Och de som satt jämte och lyssnade satt och jämrade sig i takt med klagomålen. Det var som att där var det en frizon att öppna upp sig. När de där timmarna hade gått fick jag tillslut nog att vänta på doktorn och nog att lyssna på människornas enorma bekymmer och åkte hem igen. Jag är inte dum, jag förstår spanska väldigt bra men det tar lite längre tid när det kommer till att jag ska samtala. Jag tror inte de där människorna ville att jag skulle få reda på vissa av deras historier... Så kan det gå ibland :)
Under de där 2 1/2 timmarna jag satt i den där lilla kvadraten kom ca 20 personer ut och in för att träffa doktorn. Utom jag. Jag är ju ingen spansk medborgare så jag kunde dessvärre inte boka tid utan fick hoppas på att det skulle bli någon lucka emellan de som hade tid bokad. Det som var till ett sånt tidsfördriv var att hela den där hälsningsproceduren jag möttes av när jag kom in gick runt runt till alla nya som anlände. Och där satt de och klagade på hur ont i ögat de hade, vilken migrän de hade, hur dåligt det var med mannen där hemma, hur jobbet tröttade ut dem, hur vänninan inte lyssnade på vad hon sa, osv osv.... Och de som satt jämte och lyssnade satt och jämrade sig i takt med klagomålen. Det var som att där var det en frizon att öppna upp sig. När de där timmarna hade gått fick jag tillslut nog att vänta på doktorn och nog att lyssna på människornas enorma bekymmer och åkte hem igen. Jag är inte dum, jag förstår spanska väldigt bra men det tar lite längre tid när det kommer till att jag ska samtala. Jag tror inte de där människorna ville att jag skulle få reda på vissa av deras historier... Så kan det gå ibland :)
Så hädanefter om jag känner för att lära känna befolkningen mer ska jag uppsöka vårdcentraler. Och det gör ju absolut ingenting att jag sitter där inne, chansen att träffa doktorn verkar vara minimal!