om: att landa i livet och möta nya höjder

Det här med att komma hem hörrni, det är ganska svårt att prata om. Alla ställer samma frågor - jag ger alla olika svar. Men att känna sig "klar" med sin uppgift, det gjorde jag, och då är det dags att åka vidare. Jag lämnade ingenting halvfärdigt och det känner jag mig väldigt stolt över.

 

Jag vet fortfarande inte om jag vill landa där jag är eller om jag vill vidare. Men vidare, har jag lärt mig, behöver inte vara att bestiga Mt. Everest efter Kilimanjaro. Det kan faktiskt räcka lika långt att klättra uppför Kungsberget i Sandviken. Det är ändå samma tanke som ligger bakom - att det är vägen upp och priset att nå toppen som är det mest betydande för själen. Mål och syfte.

 

Så många tecken i vardagen som bevisar för mig att det är vad jag behöver tänka på. Till och med det gamla huset vi hyr talar om för mig att det kan finnas mycket att sätta tänderna i men att inte ha för bråttom. Resultat tar tid. Livet tar (förhoppningsvis) tid. Vi kan välja att göra livet snabbt och med några små kryphål här och var, eller långsamt och vattentätt.

 

Vi får väl se var det bär an nästa gång. Troligtvis någonstans, i förenlighet med mitt nuvarande liv. Ibland behöver vi sväva ut och klättra i berg. Ibland räcker det med att byta färg på kuddfodralen. Bara själen får sin lilla dos av excitement, ska ni se att känslan efter att ha bytt från grönt till orange tema i soffan kan kännas till lika stor belåtenhet. Men jag ska inte bli någon torrboll. See you soon bloggen. Let the heart earn the victories!