Om att våga titta upp då och då

Jag måste berätta om min gårdag. Det berörde mig så mycket, på så många plan, att jag vill att det ska förevigas på något vis. Den här bloggen hänger alltid med mig i ur och skur - så varför inte här!

 

Det som såg ut att bli "en till sån där gång då tåget är försenat sådär länge också", blev just den här gången typ en slags räddning i livet. Jag stod och kikade upp mot anslagstavlan, såg meddelandet om försening och vände ryggen om. Jag hör en killröst som säger "Åh, inte vet du om Datatrafik har ett servicekontor här någonstans? Jag blir galen, det här tåget har varit försenat heeela veckan. Så drygt när man håller på och pendlar också."

 

Ja, där startade en konversation med en fritt främmande kille som varade i nästan två timmar. Jag bjöds på en kanelbulle i fiket och vi pratade om skolan, livet, relationer, motgångar, familj, länder, kulturer, sport, framtiden, livsdrömmar, känslor, you name it! Alla medresenärer som var runt oss satt med stora runda ögon och bara tittade på oss. Lyssnade på allt vi sa. Vi brydde oss inte alls, snarare ville vi höras. Vi ville prata om det vi pratade om för hela världens skull! Hans namn är Mohammed och två år äldre än jag. Nyss färdigutbildad byggingenjör och fått sitt första riktiga jobb. Han fick sin första lön igår och därför ville han gärna bjuda mig på en bulle mitt i lyckan. Vi märkte direkt att vi var exakt likadana; båda två framåt, drivna, älskar att prata med folk, håller helst inte tyst, anpassar oss lätt till olika människor och tycker om att visa känslor. "Jag läser dig som en öppen bok. Dina ögon berättar allt för mig, det är ganska enkelt faktiskt." Den har jag ju aldrig hört förr nej... Vi pratade till varandra som om vi var varandras speglar. Jag har aldrig någonsin varit så ärlig i mina ord mot en okänd människa tidigare. Inte han heller. Och det uppskattade vi båda tror jag. Han sa till mig "att under de här åren som jag har bott i Sverige, har jag aldrig mött någon som du. Du ger mig hoppet tillbaka om att det finns fantastiska människor i det här landet!". Den känslan. Tack Mohammed, jag visste inte vad jag skulle säga men jag visste att jag ville förmedla det vidare. När vi klev av tåget skulle han gå hem till sin fru och ge henne den kärlek som han så gärna vill ge henne när han kan. När jag klev av var jag så fylld av kärlek att jag bara gick och gick och tillslut var jag vips hemma. "Vi hörs sen!" var det enda vi sa till varandra, som om det var den enklaste saken i världen. Klart att vi kommer ses igen.

 

Alltså. Vilket möte jag hade mistat om jag inte tittat mig om. Det visade mig hur viktigt det är att vi vågar möta människor. Våga vara nyfiken! Känslan är obeskrivlig när man möter någon som man lika gärna skulle ha känt i hela sitt liv. Det här var extremt!!!