den här är till alla ni andra som kanske känner som jag
"Kärlek handlar om att älska sig själv först" är ingen klyscha. Det är på riktigt. Jag funderar mycket på varför jag i vissa perioder i livet kan känna mig väldigt trygg och ger kärlek till personer som jag nästan inte ens känner, och i andra stunder har jag knappt ens en tillstymmelse till lite self love.
Men vad sker hos en om man vet att man måste ge sig själv kärlek först, men inte vet hur man gör?
Om det sätt man har trott varit att "älska sig själv", egentligen inte är ett bra sätt?
Den tanken har inte slagit mig. Det slog min vän som tänkte på mig. Hon gav mig den som en käftsmäll rakt över näsbenet och den landade precis där den skulle.
Men vad sker hos en om man vet att man måste ge sig själv kärlek först, men inte vet hur man gör?
Om det sätt man har trott varit att "älska sig själv", egentligen inte är ett bra sätt?
Den tanken har inte slagit mig. Det slog min vän som tänkte på mig. Hon gav mig den som en käftsmäll rakt över näsbenet och den landade precis där den skulle.
Min pappa har alltid sagt till mig att jag har så fruktansvärt bråttom i livet. "Du ska ju göra allt helst på en gång". Ni som känner mig, ja ni har kanske tänkt samma sak. Jag har trott att jag har ADHD faktiskt. Mycket har lutat åt det i mitt sätt att hantera vardagliga ting. Jag har levt med stress sedan jag var liten och det har kommit i form av eksem, magkatarr och halsflusser. Jag har alltid hastat fram och hoppat på första bästa "prova-på-tåg" som går. Och jag har inte alltid haft uppsåtet om att ge mig iväg för att jag tyckte det var genuint roligt. Jag har tagit tillfällena i akt och dragit iväg istället för att stanna kvar och hantera saker som varit jobbiga.
Jag har haft panik, och så har jag flytt, ibland landet.
Jag har aldrig stannat kvar.
Jag har haft panik, och så har jag flytt, ibland landet.
Jag har aldrig stannat kvar.
Det är skrämmande att kliva in hos sig själv och titta på hur man beter sig. Många vågar inte, många vet inte hur man gör, många vill inte. Det är en skön trygghet i att göra saker på de vis man alltid har gjort. Och jag förstår om man inte vill ändra på något som man under många år har intalat sig själv att "det här är jag, såhär gör jag, såhär vill jag vara".
Jag har bestämt mig för att göra tvärtom och på det viset söka den trygghet jag börjar förstå att jag saknar. Jag ska kliva in och gå tillbaka, och jag vet att jag måste ta mig ner ganska djupt och gräva. Tanken skrämmer mig samtidigt som jag vet att jag behöver det. Jag behöver veta mer vem jag är för att kunna svara på frågor om varför.
Jag har bestämt mig för att göra tvärtom och på det viset söka den trygghet jag börjar förstå att jag saknar. Jag ska kliva in och gå tillbaka, och jag vet att jag måste ta mig ner ganska djupt och gräva. Tanken skrämmer mig samtidigt som jag vet att jag behöver det. Jag behöver veta mer vem jag är för att kunna svara på frågor om varför.
Efter många år av ett flyktigt beteende är det inte självklart att stanna kvar i en miljö som känns jobbig.
Kärnan till mycket är att jag har aldrig ställt mig frågan "varför?" jag väljer att göra saker. Jag har alltid bara gjort allt.
Mycket för att andra personer har tyckt att jag kan göra sakerna, och för att jag har sett andra göra saker.
Jag har varit mainstream samtidigt som jag har varit unik.
Jag har bott i världens alla hörn snart. Mina resor och livsstilar har gett mig många andra värdefulla erfarenheter och tankeställare, men aldrig dessa.
Den här fick jag från en god vän som sett mig göra allt det här. Som aldrig hindrat mig i något men som vågar ifrågasätta mig. Jag tror hon såg min uppgivenhet, min förvirring och min rädsla. Säkert något hon inte känner igen hos mig. Men hon visste precis vad hon skulle säga. Hon skulle slänga det rakt i ansiktet på mig och jag skulle börja förstå. Jag skulle börja känna, en hel massa saker!
Kärnan till mycket är att jag har aldrig ställt mig frågan "varför?" jag väljer att göra saker. Jag har alltid bara gjort allt.
Mycket för att andra personer har tyckt att jag kan göra sakerna, och för att jag har sett andra göra saker.
Jag har varit mainstream samtidigt som jag har varit unik.
Jag har bott i världens alla hörn snart. Mina resor och livsstilar har gett mig många andra värdefulla erfarenheter och tankeställare, men aldrig dessa.
Den här fick jag från en god vän som sett mig göra allt det här. Som aldrig hindrat mig i något men som vågar ifrågasätta mig. Jag tror hon såg min uppgivenhet, min förvirring och min rädsla. Säkert något hon inte känner igen hos mig. Men hon visste precis vad hon skulle säga. Hon skulle slänga det rakt i ansiktet på mig och jag skulle börja förstå. Jag skulle börja känna, en hel massa saker!
När jag blir ensam blir jag destruktiv men också produktiv. Jag får ett otroligt fokus på saker jag måste ta itu med, och det har gjort att jag har förknippat ensamhet med ett välmående. Jag ser till att aldrig ha tråkigt när jag är ensam. Jag har inte tittat på serier och slappat i sängen en hel dag i mitt vuxna liv. Det är sant. Jag har aldrig gett mig det, för då vet jag att jag skulle fallera. Jag ser på mitt behov ensamhet från två håll: jag får tid att fokusera på mig själv, men jag ger mig aldrig tid att våga "inte fokusera".
Så egentligen hatar jag att vara ensam. Jag är livrädd för att spendera mitt liv i ensamhet. Jag tror faktiskt därför att mycket handlar om att jag måste bli kär i min ensamhet och ge den delen av livet en ny definition av välmående.
Jag måste också våga ge mig en chans att ta beslut där mina svar om "varför jag gör det här" är tydliga. Inte leva ett liv enbart utifrån en trygghet från att andra finns.
Så egentligen hatar jag att vara ensam. Jag är livrädd för att spendera mitt liv i ensamhet. Jag tror faktiskt därför att mycket handlar om att jag måste bli kär i min ensamhet och ge den delen av livet en ny definition av välmående.
Jag måste också våga ge mig en chans att ta beslut där mina svar om "varför jag gör det här" är tydliga. Inte leva ett liv enbart utifrån en trygghet från att andra finns.
Tack Lina. I owe you.