SYDAFRIKABLOGGEN

Hej allihopa! Nu är det Stina som bloggar sittandes i fönsterkarmen i Sydafrika en sista gång. Visst har det varit underbart; att få vakna och slå upp fönstret ovanför huvudkudden på vid gavel och andas in den nya och friska dagsluften. Utsikten är fenomenal, den slutar aldrig att förbrylla. Inget i det här landet slutar att överraska oss, under dessa veckor har vi fått uppleva så många nya intryck att vi nog är mer trött nu än vad vi var när vi kom hit. Jag kan nog prata för oss allihopa att våra förväntningar av denna resa har blivit uppfyllda tusen gånger om! Aldrig hade vi kunnat gissa att säga hejdå till våra vänner i detta fantastiska land skulle bli så svårt...

Men kvällen är här nu. Jag kan tyckas vara den okänsliga personen i sällskapet när jag säger att jag sitter uppe på övervåningen i skrivande stund och ägnar tid åt mina egna tankar medan de andra 19 av oss sitter nere med gråten i halsen och tårar i ögonen. Vi har nyss vinkat av hälften av alla våra sydafrikanska vänner och ska nu försöka få klart det sista av packningen. Att säga hejdå har varit väldigt tufft- framför allt när tanken att vi förmodligen aldrig kommer få ses igen slår till. Vi har insett under de här två tillfällena vi haft tillsammans att vi är så lika varandra. Vi tänker likadant, vi delar samma känslor och vi har alla samma sätt att kommunicera. Jag har lärt mig en sak under den här resan och det är att, oavsett vart jag kommer i världen kommer jag aldrig känna mig främmande tillsammans med människor i min egen ålder. Det har verkligen varit en betydelsefull och lärorik erfarenhet av att få komma hit till Sydafrika, det har gett oss många nya perspektiv på livet och på hur vår egen situation som ungdom i Sverige kan jämföras med hur det är att växa upp här, där bekvämligheter som rinnande vatten och el kan vara en lyxvara.

Den sista dagen av resan har iallafall bestått av en relativt tidig frukost och en utflykt ut till Cophale Primary School för ett besök som kom att ligga oss varmt om hjärtat. Och då menar jag även bokstavligt talat, för vi höll på att smälta bort ute under de starkaste soltimmarna! När vi hoppade ut ur bilarna svärmades vi om av barn i hundratal iförda gul/svarta skoluniformer. När kamerorna plockades fram hade vi alla fastklistrade framför linsen med ett brett leende på läpparna. Aldrig någonsin har jag sett så mycket slagsmål över att få vara med på bild! Vi pratade sen om att vi nu kan förstå hur kändisar känner sig med efterhängsna groupies, för det var helt bortom vad vi varit vana... De bjöd oss sedan på fin underhållning i form av gospelsång och traditionell dans. Vi tog oss sedan vidare till stranden för en lunchpaus och passade då på att dra in de sista andetagen av Indiska Oceanen. Som vi kommer sakna det...

På kvällen återstod den formella middagen tillsammans med inbjudna representater från alla organisationer och platser vi besökt under vår vistelse. Det bjöds på tacktal hit och dit, även vi elever lyckades klämma in ett långt och utarbetat tal efter mycket surr och resonemang sent igårkväll. Vi hade även trubadur och en inhemsk buffé med bl.a komage som huvudrätt. Och jag får inte glömma den viktigaste händelsen av de alla; trotsandet av det svenska tillbakadragna beteendet då vi istället plockade fram barndomsminnena och dansade Små grodorna och Vi äro musikanter runt hela restaurangdelen.
Under kvällens gång började vi snart att inse att det här faktiskt är slutet av det här projektet, och vi som tyckte att det nyss bara börjat... Det känns lite snopet. Det känns inte riktigt som att man är färdig i det här landet än, man har så mycket att hämta fortfarande. Men det här är bara början, härifrån har vi massor med saker att arbeta vidare på och det ska bli spännande vad allt det här har att leda oss!

Nu ska jag springa ner igen och titta på att alla inköpta grejer är med till imorgon. Klockan står på väckning vid 6:45 och senast klockan åtta beger vi oss norrut igen mot Durban för först lite shopping och sedan påbörjandet av hemfärden. Förhoppningsvis är vi 24 stycken när vi landar på Arlanda på fredag förmiddag, men vem vet. Här kan allting som redan har hänt hända igen!

Ja, nu är det vår tur att skriva i bloggen. Efter två intensiva veckor är vi nu snart hemma igen. Det har varit en förmån att vara tillsammans med dessa härliga ungdomar. Vi har förmanat, väntat, diskuterat, skrattat och gråtit tillsammans.  Att få dela dessa upplevelser och erfarenheter har gett oss ett gemensamt minne för livet. Det olika besöken och aktiviteterna har givit ett nytt perspektiv på livet och det är nog förändrade ungdomar som landar i Sverige.  Vi tror inte att plattången är det centrala i livet längre. Dessutom har de lärt sig att bajsa på bestämda tider. Nu får ni ta över alla frågor: När är det mat? Vad är det för mat? När kan vi duscha? Har vi något vatten? Vart ska vi? Är det varmt i vattnet? Kan ni vänta medans vi går på toa? När får vi åka till stranden? Får jag låna er adapter? Får man ha shorts på sig idag? Måste man täcka axlarna? plus tusen till. Trots alla dessa frågor som vi har försökt svara på har alla varit fantastiska. De har somnat som små änglar på kvällarna och stigit upp med tuppen. Ibland har det varit snålt tilltaget med mat men ingen har gnällt. De har varit trötta men ändå varit engagerad i våra besök. Tack för att vi fått låna era barn under den här tiden.

Cecilia, Sara, Birgitta och Anna

Hejsan! Filip, Denise och Jessica här.

Dagen började med uppstigning vid klockan 7 imorse, frukosten var bättre imorse med bland annat potatis och lök utöver de rostade mackorna, youghurten och flingorna vi brukar få.
När klockan var 8 promenerade vi i det fina vädret mot dagiset som ligger inom campuset, Filip gav bort sin studsboll där och han ångrar det djupt. Han får köpa en ny för 2 rand. (2 kronor)
På dagiset bjöds det bland annat på sång av de söta 5-åringarna, dagisfröken berättade att barnen fick börja lära sig lite engelska redan när de gick på dagis för att vara lite förberedda när de ska börja i skolan.

Efter besöket på dagiset hoppade vi in i våra bilar och begav oss mot Buhlebezwe, senior primary school.
Där fick vi en rundtur på skolan av Mr. mkhize som visade oss skolköket och de olika klassrummen, vi fick träffa bland annat femteklassare, sjätteklassare och sjundeklassare.
Klassrummen var inte som hemma i Sverige.
Vår grupp fick gå in till sjundeklassarna där vi fick berätta lite om Sverige, de flesta elever verkade sugna på att besöka vårt land.

Efter besöket på skolan åkte vi till Tin Town som är en kåkstad.
Mr. mkhize visade oss runt och berättade om tiden då apartheid varade.
Han berättade om hur de olika folkslagen bodde under tiden då de vita kom hit. De vita tog över kustlinjen och tvingade de svarta, indierna och andra folkslag innåt landet.

När vi kom tillbaka till Gamalakhe campus fick vi en guidad tur av Mr. vezi som visade oss grafisk design och estetiska programmet.
Vi fick även titta in hos både restaurangprogrammet och turismprogrammet.
Efter den guidade turen fick vi lunch i kombinationen av ris tillsammans med pasta.
Vid 1 tiden kom några VIP människor från söderhamn som ville höra om våra upplevelser här i sydafrika.
Med i gruppen var bland annat Filips granne som efter önskemål tagit med sig tofiffee och kalles kaviar till honom, leverpastejen kom tyvärr inte med.

På eftermiddagen har vi varit lediga då var och en har sysselsatt sig med allt möjligt.
Middagen bestod av den ovanliga maten kyckling och ris men vi valde att äta malin ögrens nudlar istället som vi lade i tevatten.
Nu på kvällskvisten har vi förberett oss inför morgondagen genom att skriva ett tack-tal som ska läsas upp på farvälpartyt imorgonkväll.
Kommer att bli sorligt att lämna det här fina landet med de trevliga människorna, vi kommer att sakna våra afrikanska vänner så mycket och det kommer antagligen att bli massor av tårar imorgon.

Nu börjar de fletsa krypa i säng förutom Filip som just ska hugga in på en kalles kaviar-macka!

Denise hälsar till sin älskade mamma och lille Nelson, även pappa Uffe som är ute på sjön och jobbar. Mamma, hälsa farmor också!
Jessica hälsar till sin kära familj, farmor och farfar, mormor, morfar. saknar er och vi ses snart!
Filip hälsar till trädgårdsbaren och mai thai och såklart till sin kära familj och flickvän!

Tack och Godnatt!

Dagen började med sovmorgon, trots det vaknade vi en timme innan vi skulle kliva upp. Det fruktade väckningsljudet, toaspolningar som ekar i hela korridoren och in i rummen, börjar tidigt var dag och det börjar bli lite av en vana. På dagens schema stod Port Shepstone museum, en fyr inte så långt därifrån och stranden på eftermiddagen. Men idag händer något mycket ovanligt här på Gamalakhe campus. Vi skulle ha lämnat skolan kl 10 men det blev avgång några minuter innan bestämd tid, det tillhör inte african time. Framme på museumet som inte var allt för stort, fick vi en guidad tur om sydkustens historia till, ja de vet vi alla inte eftersom att luftkonditioneringen var trasig. De flesta av oss flåsade som galningar i hopp om att en liten vindpust från det halvöppna fönstret skulle ge oss åter, vår fokus. Besöket var trots den dåliga luften väldigt intressant. Nästan ett stenkast bort stod en liten, svartvit gammal fyr och väntade på att få besök ända från Sverige. På plats fanns en trevlig man som berättade lite om fyrens historia och funktion. Trots att fyren var liten var det många som blev lite skraj när de gick ut på balkongen. Även idag har Irma bearbetat sin rädsla för höjder då hon besteg fyren som sitt eget mount everest. Vid fyren fick vi även ta ett sista avsked av Jamkela då hon skulle resa hem.

 

Efter en väldigt varm bilresa var vi nu framme vid på Margate Beach. Där njöt vi av den heta solen och de stora vågorna som slog emot stranden. Det var även här dagens händelse uppstod. När alla låg och tog igen sig efter lunchen flög det ett gäng fåglar väldigt lågt över oss. En av fåglarna blev då tvungen att lätta på trycket och släppte till så precis ovanför Rebecca.

Ett splash ögonblick senare, Irma skriker och pekar i vild panik och Rebecca flyger upp i tron om att det är en skalbagge som använt hennes mage som landningsbana. Irma finner inga ord och Rebecca börjar veva på magen och slår i vild förtvivlan bort ”skalbaggen” som egentligen är fågelskit. När Irma återfunnit orden så berätter hon att det var fågelskit, vilket i sin tur leder till att Rebecca får ännu mer panik och börjar skrika något i stil med ”fyfan vad äckligt!” Hon skriker till Malin ö att hon ska ge henne tvålen och med den i högsta hugg så springer hon till duschen. Och poängen i det hela är att hon viftade så hemskt med händerna på sin mage att det inte fanns fågelskit kvar på varken magen eller händerna. Det var alltså spårlöst försvunnet.

 

Tillbaka på Gamalakhe campus serverades det, som lite förväntat, kyckling och ris. Våra sydafrikanska vänner ska sova här på skolan de få dagar som är kvar av vår vistelse. Vi har även ett födelsedagsbarn i huset som vi har sjungit för på både svenska och engelska. Födelsedagsbarnet är Brian.

Vi som bor på rum 39 hälsar alla där hemma pussar och kramar. Nu vet vi inge mera, Irma och Malin Skoglund.

Sådär ja! Nu är det rumsdelarna S&S (Svedberg och Suarez) som håller i bloggen! Efter en natt där Jenny för en gångs skull inte blåhöll täcket efter ett tidigare hot från Cristina om en smäll på solbrännan, så vankades det toabesök och frukost. Det bjöds på mjölk och flingor och det var väl aningen mindre uppskattat än den goda lunchen vi bjudits på dagen innan, men det gick i. Tänk vilka okräsna barn ni kommer få hem alla föräldrar! Efter att alla packats in i bilarna bar det iväg mot naturreservatet Lake Eland, MEN, dit visade sig resan bli löjligt lång. Cristina och hennes medpassagerare hade turen att åka med Mr. Brown som var den enda som visste vägen. Jenny och satt i en av de resterande tre bilarna som åkte vilse och därför vistades i bilen minst 45 minuter extra, tur att det var med Mosa som förare, han som alltid behåller leendet. Lake Eland visade sig vara en underbar plats med en oslagbar utsikt över berg och dalar. Antiloper, zebror, ”vitbockar” och giraffer (giraff eller träd, hur var det nudå?), var några av djuren vi fick se. Stina och Sebbe hängde ut genom bilfönstren som riktiga turister, något de nu förmodligen ångrar med tanke på bonnbrännorna de drog på sig. På vägen tillbaka till receptionen kom vi till Suspencion Bridge där Irma och Mr. Brown övervann sin rädsla för höjder när även de tog sig över den vingliga, fruktade hängbron som enligt oss två var ca en mil över marken. Nästa stopp var, efter att två bilar åkt vilse även denna gång, Oribi Georg. Sebastian gick med bestämda steg mot klippkanten trots rop från de vettskrämda tjejerna och Birgitta som försäkrade honom att han skulle vara lika älskad även om han skulle fega ur. SEN KOM HJÄLTEHOPPET. Alla drog efter andan när han flaxandes slängde sig ut störtandes 170 meter mot marken. Good job, Helmersson! Nöjda, solbrända och trötta tog vi oss till affären där vi inhandlade stora mängder vatten och sen tillbaka till Gamalakhe där vi fick middag i form av bruna bönor och potatis. Middagens stämning höjdes rejält när när vi sjöng nationalsången på beställning av kocken som sedan själv tog ton, och det var rejält! Ändå från tårna, som Zåzan beskrev det. I skrivande stund har vi precis lärt fotbollskillarna här på campuset att dansa ”Stampa med Leroy”. Många skratt som ni förstår! Imorgon väntar nya äventyr och med det säger vi godnatt. Ngizokubona later, Jenny & Cristina. Ps. till oroliga föräldrar och pojkvän från Jenny: Batteriet på mobilen är dött och adaptrarna upptagna! Älskar er

Sanibona Zithandwa!

Anna och Sanna här. Idag fastnade vi verkligen i turistfällan! Dagen började dock ändå rätt så tidigt då vi uppe med tuppen gick ner för att äta den idag redan framdukade frukosten. Man kan säga att vi blev aningen förvånade, men glatt överraskade, då äggröran, korven och den något udda bönröran stod där och väntade på oss när vi hungriga ny-afrikaner entrade matsalen.
   Klockan nio satt vi alla i bilarna påväg mot ett av de stora köpcentren i Port Shepstone, Shelley Centre. Tjugo elever och fyra lärare tillbringade cirka två timmar åt att springa in och ut i diverse affärer. Med lättare plånböcker och oro inför vad som verkligen får plats i väskan hem lämnade vi Shelley Centre för ett sandigare ställe – Margate beach. Vid stranden fanns en trevlig restaurang där vi först fyllde våra kistor med utsökt mat. För att ge er ett litet smakprov kan vi nämna att vi bland annat beställde Chicken Alabama, Monte Cristo sallad och Bbq-burger, hur gott låter inte det?
   En timmes väntan på maten var det värt. Det var mycket på tallriken och fint upplagt. Hittills var dagen perfekt och ännu hade vi inte gjort det vi alla längtat oss galna efter – stranden.
   Likt en glödlampa lyser upp ett mörkt rum, lyste vi upp stranden i Margate. Ett stort killgäng vände sig om och släppte inte blicken från oss när vi slängde av oss kläderna för ett dopp i det blå – kan de ha blivit bländade av oss?
   Nere vid havet gick vågorna höga och vi blev tillsagd av en, enligt Jenny, snygg badvakt att hålla oss till resten av ”flocken”. Vem hade kunnat ana att vi svenskar skulle vara så ovetande om reglerna som rådde i Indiska Oceanen? Det var då ingenting vi fått lära oss under våra somrar i Färssjön! Men det tog inte lång tid förrän vi arbetat upp en strategi;

1.Gå ut i vattnet
2.Se våg
3.Se hur våg växer
4.Vänd om
5.Skrik som en liten flicka
6.Spring för livet
7.Känn hur vågen välter dig
8.Res dig upp
9.Upprepa

Resultat? Ett antal kallsupar, skrubbsår och sand på obehagliga områden. Därefter la vi oss och stekte på stranden. En ganska skön känsla var det, att ligga där under klarblå himmel med solen på topp, musik strömmandes i öronen och med vetskapen om att det i Sverige snöade för bara någon dag sedan.
   Medan några utnyttjade solen till fullo, gick bland annat vi och tog en titt på marknaden ovanför stranden. Där såldes armband, väskor och frukt. Det som inte redan försvunnit ur plånboken fick sin chans nu. Här var nog den billigaste marknade vi stött på hittills.
   Vi hann med ytterligare en mängd blickar och skratt innan vi sedan begav oss hemåt, alla glada och nöjda.

 Efter att ha sett allt jobbigt och smärtsamt Sydafrika har att handskas med, var trippen till stranden och shoppingcentret något som verkligen behövdes på en lördag som denna. Och kanske, kanske, kanske har vi turen att inom kort få njuta av playan igen!

 Over'n'out.

Filip x2 och Sebastian premiärade redan igår.
Idag har vi vaknat upp av klarblå himmel och sol så nu väntar en heldag på stranden!!!

Ikväll har vi besökt en kyrka där ungdomar bjöd på underhållning. Vi dansade och sjöng och lärde varandra låtar från vårat hemland. Vi sjöng och visade dem små grodorna. Alla dansade runt i en ring och försökte sjunga med. Sen fick vi sjunga med dem när de sjöng deras låtar. Vi gjorde lite fler aktiviteter sen avslutade vi med fika. Sedan åkte vi tillbaka till Gamalakhe. När vi kom fram till parkeringen utanför Gamalakhe campus möttes vi av hundratals människor som festade runt. Som tur var så fortsatte inte festen innanför grindarna så nu behöver vi inte oroa oss över att vår sömn blir störd.

 

Nu är alla slut efter den långa dagen. Så nu gör vi som vi brukar göra på kvällen. Äta massa onyttigt, prata skit, skriva i dagboken, läsa i körkortsboken, passa på att bajsa och spendera tid med våra rumskompisar.

 

Puss & Kram // Justine och Angeliqua

 

Justine: Hej där hemma mamma, pappa, Jonna och Arthur. Jag har det bra här nere även fast vi bara har tillgång till vatten ibland och vädret är sådär. Men samtidigt har jag gjort massa roliga saker och i morgon ska det bli fint så då ska vi shoppa och ligga på stranden och glassa! Ha det så bra, jag längtar efter er! Puss & Kram.

 

Och hej Andreas och Tindra också! Jag saknar er jättemycket! Jag hoppas ni har det bra där hemma och tar hand om varandra. Jag kanske inte känner igen dig tindra när jag kommer hem om du har vuxit. Puss och kram på dig Andreas, jag saknar dig jättemycket! Ha det så bra, jag älskar dig så otroligt mycket!!

Hej Sverige! Justine och Angeliqua här. Vi vill börja med att gratta Rebecca Nordvall som fyller 18 år idag! Som vi har firat med tårta :)

 

Det blev en tidig morgon idag, bussen gick från skolan 06.30. När vi gick upp i morse vid 05.30 var det inte en människa vaken här. Vi hörde väckarklockorna ringa och stängas av men det var ingen som klev upp ändå. Vilket är väldigt ovanligt här. För vanligtvis brukar våra grannar vara uppe minst 20 min före vårat larm, vilket gör att vi aldrig väcks av larmet utan av alla röster. Som t.ex. kan vara ”Finns det vatten nu ?!”, ”Vem var det som snarkade?!”, ”Vem är det som har slängt papper i toan?!”. Den första människan vi mötte i morse var vår kära granne Jessica som öppnade dörren och utbrast ”Vafaaaan?!!” av vilken anledning vet vi inte.

 

Under den här dagen har vi följt med hospiceteam ut på landsbyggden. För er som inte vet så är hospice ungefär som hemtjänst för aids, tbc och malaria sjuka. Vi delade upp oss i fyra bilar fem i vardera. Vi åkte ut till olika patienter med olika sjukdomar och problem. De flesta vi träffade hade HIV/AIDS. Gruppen vi åkte med fick också möjligheten att åka och träffa barn. Några av dem hade HIV/AIDS och några av dem var hemlösa. Angeliqua fick hålla i en fyra veckors gammal bäbis, det var som en dröm för henne.

 

Vi tycker att dagen har varit både intressant och gripande. Det var intressant att se hur dem bodde samtidigt som det var jobbigt att se vad sjukdomarna hade gjort med dessa människor vi besökte. Det tjatiga med dagen var att det var så mycket bilåkande på krokiga och dåliga vägar. Plus att vi inte hade någon AC. Men det var ju samtidigt mysigt att klibba fast i varandra!

 

Vi har fortfarande bara vatten några timmar om dagen. Detta gör att vi måste bajsa schemalagt. Vi har därför gjort en bajslista där man för in A= Mycket avföring, a= Normal avföring och även en symbol för lös avföring. Detta hjälper oss att hålla koll på våran avföring så vi inte blir förstoppade.

Vi har även fått en pool på nedervåningen. Det är någon (inte vi denna gång) som har glömt att stänga av kranen. Tur att en av mattanterna förstod att det inte var vi som fixat polen. Vi ser det här som en vinst inte en förlust. Nu kan vi äntligen tvätta håret på obestämd tid.

ja..vad ska man skriva här då? ja.... hmm... nåja, dagen började med att Filip Tallberg (nr. 1) tog en joggingtur vid 7 medans vi andra låg och drog oss i sängen, sedan drog sebbe iväg för att besöka olika tandläkare för sitt projektarbete medans vi andra åkte till ett barnhem där föräldralösa barn bodde. Sedan så åkte vi och åt på ett av Port Shepstones campusar. Och ni kan ju gissa vad de blev för mat? SIKLING ME LIIIS!!! där träffade vi gamla vänner (afrikanska studenterna). Samtidigt kom Sebastian tillbaks från sin heroiska ensamfärd på vischan! Efter den ovanliga måltiden så åkte vi till ett ställe som heter Pure Venom, där de finns massor av farliga reptiler. Sebastian och Birgitta satt utanför och väntade samtidigt som Filip T var helt lyrisk av alla sexiga ormar. På vägen därifrån stannade vi på ett köpcentrum där Filip JL köpte 1 kg kakor. Filip vart även lovad en gitarr igår, men p.g.a African Time så har den inte kommit än, tror han har abstinens? Kvällsmaten bestod av ris och kyckling/fisk. Igår så hittade en viss Tallberg en spindel som han skulle rädda, men blev i sista stund räddad av AT som såg att den var giftig, så de dödade den (hö hö hö) Vi var även med och testade uppvärmning med gammalakhe campus fotbollslag. De hade sprungit 16 varv när vi hängde på, och hur vi mådde efter de 4 varv vi var med är hemligstämplat! Greeting från ett vattenlöst campus på ett berg i Sydafrika önskar Filip 1, Filip 2 och Sebastian >:D

Hej ällihopa! Stina, Johanna och Zåzan här!

Lite snabbt bloggande nu på morgonen bara. Våra planer är ändrade för dagen och vi ska strax kliva upp och göra oss redo för att åka till ett Respiratior Center som tar hand om barn som blivit hiv/AIDS-sjuka. Vi är nog alla ganska nervösa med tanke på att det var jobbigt på Genesis, och det här kan nog bli ännu jobbigare att se. Det är jättesvårt att förbereda sig och just att det är barn som blivit drabbade känns ännu tuffare... Vi ska iallafall ta med oss leksaker och lite målargrejer som vi har med oss och försöka komma dit vid gott mod och ha det roligt tillsammans med barnen. Igår tränade vi på svenska sommarsånger så kanske sjunger vi en liten truddelutt! :)

På återseénde, Kram från oss

Hejsan malin och rebecca här!

 

Just nu sitter vi här i rummet och är trötta i våra huvud, dagen har varit fullspäckad! Vi har hunnit besöka tre olika platser idag. Vi började dagen med frukost som bestod av flingor och sur mjölk, kanske inte det första som skulle stå på bordet hemma men det fanns som tur var mackor också :) Efter frukosten åkte vi till ett ålderdomshem, eller ett samhälle för äldre människor kan man säga. Det var verkligen intressant att se hur ålderdomshemmen ser ut i andra länder än Sverige. Just det här hemmet som vi var till var väldigt fint och de hade satsat mycket på utseenden och trädgården. Mycket fint, men också dyrt att bo där om vi säger så! Tror det kostade 11 500 att bo på hemmet som bestod av ett enda rum som var rätt litet, allt i ett, kök/sovrum/vardasgsrum. Vi såg även apor i dag som skuttade runt bland träden vid hemmet! Efter ålderdomshemmet åkte vi till en moské. Vi fick se ut som påskkärringar hela högen och det var en syn för livet kan jag lova ;) I moskén fick vi höra lite mer ingående om religionen Islam och moskén. Sedan var det äntligen lunch.. Vi fick börja med en aptitretare som bestod av frukt. Det hade varit fel på elen så maten var försenad men det förvånade oss inte, man har liksom vant sig vid alla afrikas överraskningar och den afrikanska tiden. Efter lunchen fick vi åka till en organisation som låg precis där vi bor som heter Life Hunters. Blev en intressant föreläsning och diskussion där, som väckte många tankar hos alla.

Det här har varit en jobbig dag och nu är vi super trötta allihopa så nu ska vi stoppa i oss lite godis och duscha medans vattnet är på! Glömde säga att vi har sett vår första stora spindel i dag också, den var giftig dessutom, hua. Hoppas vi inte stöter på fler ;)

 

/ En glad men trött Rebecca och en väldigt trött Malin

Hallå, Rebecca och Malin Ö här ;)

 

Denna dag i Sydafrika har bjudit på både skratt och gråt för många av oss. Vi började dagen med att åka till Enyenyezi Campus. På denna skola går några av våra sydafrikanska vänner som mötte upp oss på skolan. Vi fick gå en rundtur på skolan, rektorn på skolan pratade om skolan och vi fick åka en rundtur på landsbyggden och då pratade rektorn om de olika platserna som vi besökte. Medans vi var ute på denna rundtur såg vi zebror ute i det vilda, det var verkligen hur häftigt som helst! Kändes även väldigt konstigt att ha en stor polisbuss åkande efter oss på rundturen. Känns iaf bra att dom är rädda om oss medans vi ä här. Bildörrarna är också låsta när vi åker ute i bilarna och vi åker också olika vägar varje gång vi ska till skolan där vi bor för att inte visa alla människorna vart vi bor, så var inte oroliga Carina och Åsa att vi blir bortrövade! Senare under dagen fick vi besöka Genesis som är ett hospice för HIV/AIDS sjuka människor. Det var rörande för oss alla att träffa de här sjuka människorna men också väldigt nyttigt.

 

Rebecca: Hej mamma och pappa jag har det bra här på andra sidan. Att vi är utan vatten funkar rätt bra och värmen tar inte kål på mig än.. Hoppas ni har det bra så syns vi snart, ring gärna i morgon! Saknar er, godnatt!

 

Malin: Tjena mammsen och pappsen, saknar er väldigt mycket! Men det är rätt okej att vara här på andra sidan jorden, fast vattnet inte funkar riktigt än, men vi får väl igång allt snart! Synd bara att man inte kan gå på toa som man vill, så man måste passa på när man är ute och far!
Nu tänkte jag och rebecca gå ner till matsalen för samling, men vi hörs på telefon! och syns när jag kommer hem ;) Puss och kram / malin ö

Förlåt allihopa som läser för dålig uppdatering! Det har strulat med allting sedan vi kom ner och nu har vi ÄNTLIGEN fått fjutt på internet. Dock tror jag även det är inställd på African time för det går väääldigt långsamt.. Så vi kommer uppdatera så gott vi kan nu under de dagar vi har här. Idag var vi på besök hos en organisation som tog hand om gatubarn och fick se hur de bodde. Kvällen avslutades med en loppmarknad innan vi begav oss hem med trötta ben tillbaka till vårt boende.

Alla mår bra, vi har inte tillgång till vatten hela tiden utan det sätts på två timmar på morgonen och två timmar på kvällen så vi kan duscha och göra våra behov. Några har börjar känna sig lite krassliga, men Afrikas lugna puls och människorna med sina stora leenden på läpparna gör att vi känner oss pigga och krya på en gång! Vi ser fram emot den tid vi har kvar, det är redan måndagkväll och vi ska göra oss redo för ett nytt och gripande besök imorgon. Då ska vi få åka och möta AIDS/HIV sjuka patienter på en klinik, och även besöka ett campusområde där ena delen av skolan håller till.

Vi är i gott mod och har en superbra vistelse än så länge! Bilder kommer upp när vi får tillfälle :D
Kram från SYDAFRIKA!

Har insett charmen med African Time. Det är så skönt att känna att tiden inte har någon större betydelse, utan bara det faktum att man fyller dagarna med aktiviteter att roa sig med gör dem speciella. Ingen onödigt stress. Man hinner alltid i tid här oavsett va.. Det är ett helt annorlunda sätt att leva och det blir till att njuta nu av de två veckor vi har framför oss. Imorgon ställer vi klockan på sju, men det blir nog halv åtta. Vi har sagt att vi ska åka klockan nio till första studiebesöket; kommer vi iväg innan tio har vi gjort det bra.

”In Africa there's no such thing as hurry”