SYDAFRIKABLOGGEN

 Vi börjar från början.

Tåget ner till Arlanda gick som det skulle, lite blickar från alla håll med vår enorma packning bara, många funderade nog vart vår resa skulle bära av. Kom till Arlanda i bra tid och checkade in i lugn och ro, åt litegrann och fick vänta ca 30 minuter extra på att planet skulle lyfta. Inga problem hittills med andra ord.

Landade i ett varmare Frankfurt med råttor på golven. Zåzan sprang iväg på jakt med kameran i högsta hugg medan resten gjorde ett välbehövligt stopp på toaletten. När vi väl insåg hur stort det var blev det hastigt dags att lägga på ett kol vidare mot nästa flyg. Uppför hissar och på ett expresståg genom hela anläggningen var bara några av passagerna vi var tvungna att ta oss igenom. Zåzan även denna gång, plus vår hjälte Sebastian, vart lite för ivrig och var de enda som kom på första expresståget. Vi såg dem försvinna bort i tunneln och det var sedan 140 röda sekunder som väntade oss för att hoppa på nästa tåg. Som tur var hade de stannat på rätt perrong så det var ingen fara denna gång! Fick springa sista biten, genom passkontroller, och fick utspridda platser över hela planet. Ingen bra start där alltså... Men det räckte inte där. Johanna blev illamående vilket resulterade i sju timmars toabesök för hennes del. Vissa kunde sova bättre än andra och vi utnyttjade alla möjligheter till vår egen tv-monitor med filmer/serier osv. Tio timmar av frossa från flygplanets kylsystem och vi fick äntligen mötas av en slående värme och luftfuktighet när vi klev ut ur dörrarna i Johannesburg.

I Johannesburg blev 24 bara 18... Vi tog oss neråt baggagebanden i sakta mak i tron om att tiden var på vår sida. Hm hm.. Väskorna matades på i tur och ordning, men ödets lott föll tyvärr inte för alla. De största gänget drog sig mot den nya baggageincheckningen medans Filip T, Rebecca, Frida, Sanna, Birgitta och Cecilia väntade fortfarande på sina väskor som inte hade återfunnits. Skinnade på pengar av flygplatspersonalen och svetten rinnandes i pannorna blev vi bedda att OMEDELBART ta oss till gate D6. Bara att börja springa. Sara med bebisbullen spurtade även hon med ett fast grepp om magen, vi skulle bara hinna med!! British Airways flyg till Durban försenades en halvtimme pga incidenten och vi 18 som tagit oss till slutetappen möttes av sura blickar när vi äntligen tog våra platser. Johanna däckade innan start, flygpersonalen drog dåliga skämt och Anna och Sara utvecklade en skrattattack liknande femåringars fantasier. Men off we were!

55 minuter senare landade vi på säker mark i Durban och där möttes vi av en fantastiskt efterlängtad värme och sol. Fick även ett varmt bemötande av den underbara befolkningen. Hoppade in i tre splitternya Huyndai/Toyota bilar med packningen stuvad upp över öronen. I två timmar fick vi åka alldeles för snabbt genom kåkstäder som lyxförorter. Från plåtskjul till mansions med pooler på en sträcka av bara några kilometer. Efter 1,5 timme tog vi första vänster och landade mitt ute på vischan bland reptilfarmer och Banana Express a la Sydafrika. Vart är colleget? Den frågan ställde vi oss många gånger. Efter att ha mött kossor, getter och höns på vägarna samt fått en pippi mosad på vindrutan såg vi äntligen slutet av denna ofattbart långa resa. College of Ghamalakhe väntade på oss uppe på regionens högsta höjd och välkomnade oss med öppna armar! Våra kära sydafrikanska vänner stod för ett superbt välkomnande med dansnummer och brunch/lunchmiddag i typisk sydafrikanskt style.

NU sitter vi i ett utav våra rum här på colleget och väntar på att våra sex eftersläntare ska hitta hit. Vi har inget rinnande vatten för tillfället, toapappret är slut för längesedan och adaptrarna är helt fel. Men vi har det bra. Vi lever trots dagens alla händelser. Sydafrika slår en med häpnad över hur vackert och tragiskt det kan vara på en och samma gång. Med världens vackraste vy genom rumsfönstret säger vi nu godnatt. Klockan är 18:37 och alla vill bara få en ynka droppe vatten på kroppen och sedan sova. För visst är detta bara en dröm?