SYDAFRIKABLOGGEN

Sådär ja! Nu är det rumsdelarna S&S (Svedberg och Suarez) som håller i bloggen! Efter en natt där Jenny för en gångs skull inte blåhöll täcket efter ett tidigare hot från Cristina om en smäll på solbrännan, så vankades det toabesök och frukost. Det bjöds på mjölk och flingor och det var väl aningen mindre uppskattat än den goda lunchen vi bjudits på dagen innan, men det gick i. Tänk vilka okräsna barn ni kommer få hem alla föräldrar! Efter att alla packats in i bilarna bar det iväg mot naturreservatet Lake Eland, MEN, dit visade sig resan bli löjligt lång. Cristina och hennes medpassagerare hade turen att åka med Mr. Brown som var den enda som visste vägen. Jenny och satt i en av de resterande tre bilarna som åkte vilse och därför vistades i bilen minst 45 minuter extra, tur att det var med Mosa som förare, han som alltid behåller leendet. Lake Eland visade sig vara en underbar plats med en oslagbar utsikt över berg och dalar. Antiloper, zebror, ”vitbockar” och giraffer (giraff eller träd, hur var det nudå?), var några av djuren vi fick se. Stina och Sebbe hängde ut genom bilfönstren som riktiga turister, något de nu förmodligen ångrar med tanke på bonnbrännorna de drog på sig. På vägen tillbaka till receptionen kom vi till Suspencion Bridge där Irma och Mr. Brown övervann sin rädsla för höjder när även de tog sig över den vingliga, fruktade hängbron som enligt oss två var ca en mil över marken. Nästa stopp var, efter att två bilar åkt vilse även denna gång, Oribi Georg. Sebastian gick med bestämda steg mot klippkanten trots rop från de vettskrämda tjejerna och Birgitta som försäkrade honom att han skulle vara lika älskad även om han skulle fega ur. SEN KOM HJÄLTEHOPPET. Alla drog efter andan när han flaxandes slängde sig ut störtandes 170 meter mot marken. Good job, Helmersson! Nöjda, solbrända och trötta tog vi oss till affären där vi inhandlade stora mängder vatten och sen tillbaka till Gamalakhe där vi fick middag i form av bruna bönor och potatis. Middagens stämning höjdes rejält när när vi sjöng nationalsången på beställning av kocken som sedan själv tog ton, och det var rejält! Ändå från tårna, som Zåzan beskrev det. I skrivande stund har vi precis lärt fotbollskillarna här på campuset att dansa ”Stampa med Leroy”. Många skratt som ni förstår! Imorgon väntar nya äventyr och med det säger vi godnatt. Ngizokubona later, Jenny & Cristina. Ps. till oroliga föräldrar och pojkvän från Jenny: Batteriet på mobilen är dött och adaptrarna upptagna! Älskar er