Om: att tro sig veta allt man behöver veta när man är 24

"Vi lär oss något varje dag" var det någon som förnuftigt myntade en gång. Det får nog stå för att vi aldrig kan vara färdiglärd, någonsin. Jag drar syftandet till skolan och den inlärningsprocess vi går igenom under utbildningen. Tänker ofta storsint att "det här kan jag förstå med hjälp av mina erfarenheter, det är bara att gå till minnes vad jag upplevt så har jag lösningen på problemet". Tänk att jag ALLTID försöker vara smartare än lösningen. Det är min stora akilleshäl.

I viss mån är jag därför väligt dålig på att studera. Jag tror mig ha många svar klara för mig redan. Tills det visar sig att jag absolut inte har rätt. Kanske till och med är inne på helt fel spår. Då blir jag liten i stora skor. Jag är jättedålig på att konfronteras med att jag har fel. "Hur fan kan jag ha fel" tänker jag, efter allt jag kan?!

 

Det är svårt att alltid hålla sig ödmjuk i en utvecklingsprocess. Du måste aktivt välja att rasera alla dina förutbestämda meningar om vad som är "rätt" och "fel". Ingenting är någonting. Du ska vara som ett blankt papper och låta ny kunskap bli pennan som färglägger. Dina vanemässiga tankemönster måste du kunna stoppa undan och ge utrymme åt att något annat perspektiv är svaret till frågan. Varje bok du läser ska du läsa med ett par helt nya glasögon, och där i finner du svaret.
Tills du läser en ny bok: då ska du rasera alla dina fantasier och "go blank" igen.
Allting skapas och förstörs i samma ögonblick - typ. Vi kan aldrig med bestående veta något.

 

Jag har alltid trott mig kunna tänka konstruktivt när situationen kräver. Men aldrig har jag tänkt att jag behövt ställa mig frågande till mina egna slutsatser. Det sker ett mognande i mig i att bara erkänna den där sista meningen. Snälla nån, vad jag måste lära mig att vara mer självkritisk! Påminn mig gärna och ofta, tack.

 

Och: det är alltid starkt att våga klä av sig och naket erkänna sina brister. Idag fick jag lära mig att de som är expert på något, tränar på den uppgift de är sämst på. Det leder till att de höjer sin högsta-nivå i det de är bra på. Så för mig är det bara att fortsätta stå pall för att ha fel. Jag ska träna på att gå i skolan helt enkelt.