om: att se livet likt en hockeymatch

Idag hade jag förmånen att lyssna till en av Sveriges just nu mest framgångsrika hockeytränare,
Perra Jonsson Leksands IF.
Jag fann mig sitta och hålla koppen i ena handen, alldeles invävd i - denne för mig annars okände mans - ord att jag inte märkte att kaffet hade svalnat. Det var när han inledde sin presentation med "när jag stod öga mot öga med grabbarna för första gången i omklädningsrummet, två timmar inpå vår dessutom första match tillsammans, och jag gjorde det tydligt för dem: det är NI som ska göra det här... Då tror jag det klarnade.". Det tog mig på bar gärning.

Att spela en hockeymatch period för period. Spela på trygghet och inte på problem. Gör det vi är bra på och gör inte det vi inte är bra på. Ska vi försvara oss eller ska vi vara kreativa och spela puckar på mål? Var ligger den psykologiska färdriktningen hos oss och hos det andra laget? Vem "äger" matchen mentalt?
Vad kan jag göra som jag är bra på. Och vad är jag inte bra på? Kan jag samarbeta med någon som är bra på det jag inte är bra på, så vi tillsammans blir bättre? 
Det är bara jag själv som håller i taktpinnen. Jag bestämmer vad jag kan klara av. Tillsammans med mina partners.
Period för period. En sak i taget.

Det går att applicera på livet. På vem vi väljer att spendera livet med. På vilka kollegor vi väljer att samarbeta med. Framför allt till att skapa förtroende till oss själva att vi är bra på det vi gör. Det är ingen annan än vi själva som bestämmer vad våra liv ska gå ut på. Om vi väljer att gå de vägar vi vill, eller de vägar någon annan väljer åt oss.
Jag har fattat att jag hittills är en människa som tar vara på varje ynka tillfälle att få chans att prova på något jag tycker känns spännande. Det spelar ingen roll om det är Sveriges duktigaste skidåkerska jag står framför och testar intervjua eller om det är en sportchef i Sveriges mest anrika hockeyklubb som jag försöker fiska praktik hos. Jag fattar uppriktigt inte var detta mod har kommit ifrån, och jag blir nästan knäpp av det.
Ärligt kan jag säga att ibland önskar jag att jag inte var en sån typ som bara vågar ta för mig, stå i centrum, vågar synas, vågar PROVA. Det känns inte normalt, det är krasst och låter kanske präktigt men det är så jävla sant. Jag känner mig väldigt ensam och utelämnad i just den känslan. Jag känner att jag helt plötsligt inte tillhör något, jag spelar för mig själv, och det känns inte ok.
I dagens tider predikar man för att våga bryta mönster, gå sin egen väg. Har ju till och med en tatuering på handleden som påminner mig att jag alltid ska följa min väg. Jag är oerhört stolt över den. Den har tydligt bevisat att den gör en inverkan. Men till vilket pris, njae, jag vet inte.

För att återknyta till hockeymatchen så kanske det här symboliserar en period, av livet.
I nästa period kanske jag blir en person som tar det mer cool på saker. Jag önskar att jag kommer göra det utan att trycka ner några andra egenskaper hos mig själv.
Att vilja mycket är bevisligen både en hjälpande och stjälpande kraft vi besitter. Vill vi för mycket än vad omständigheterna kräver kan vi skapa frustration och helt plötsligt inte leverera alls. Puckarna når inte ända fram. Eller så tycker vi att jag och laget inte alls spelar i samma liga. För skilda nivåer;
"De är kass och jag är bäst."
Funkar den mentaliteten på hockeyplan? Inte en chans.
Funkar den på livets arena? Aldrig i livet! You'll be eaten up alive my friend.

 

Näe, någon slags periodvila nu kanske. Bara låta snacket gå, släppa tugget på plan och ladda om batterierna på nytt. Vi måste ge oss själva tid att processa. Inse att vad vi gör av livet är verkligen värdefulla grejer.
I väntan på nästa period ska jag se till att jag gör något som jag är bra på. Och ändå spela lite mera coolt.