Som man ropar får man svar...

Tiden såhär långt har varit bortom det jag varit van vid. Länge har jag önskat mig en utmanande uppgift, ända sedan jag kom tillbaka från min säsong för Fritidsresor har jag känt att "nej, nu behöver det hända något, ge mig mer att bita i!". Det är så sant som det sägs: If you've reached over the tree tops once... You won't settle for standing on the ground."

 

Det känns inte alls konstigt att jag fick det här jobbet. Det känns faktiskt som att det var helt meningen att det blev tilldelat till mig. För detta är precis vad jag har gått och önskat mig. Jag har önskat mig att få svettas i situationer där jag inte har lösningar, jag har önskat mig att få lära mig saker jag inte haft en aning om tidigare hur de fungerar. Jag har också önskat mig en ny livsstil och en ny miljö. Och det är just precis vad jag har blivit tilldelad. Det jag upplever just nu här nere ringar in alla mina mål jag har haft det senaste halvåret. Fantastiskt hur vi kan styra "ödet" av våra visioner. Det kommer, bara man ber om det!

 

Det var ju dock en mindre fantastisk känsla när jag ikväll skulle förhandla om priser på en gruppmiddag inne på en restaurang där ingen kan ett ord engelska och jag står med febersvettningar. Och jobbet måste. bara. bli. gjort. Knackig spanska (kände mig som en riktig loser) som samtidigt dröp av svett, omringad av fyra camareros som stirrar på mig och funderar vad det här är för tjej som kommer in och säger att hennes 30 gäster ska ha billiga tapas på vår restaurang.

Där kom den bitterljuva känslan in. Det här är precis vad jag har bett om att få. 

Jag vill ha det såhär. Jag vill ha det hett om öronen och jag VILL klara det.

Men det kostar. 

Det kostar nerver och det kostar självförtroende. 

 

... Sedan att när vi är hemma igen får höra att chefen har varit in och snackat med managern och dealat till sig en riktigt bra set up 10 minuter efter att vi har åkt därifrån gör att jag nu kan sova lite bättre än vad jag trodde inatt. Allting löser sig. Hakuna Matata!