Om: att finna balansen
För ett par dagar sedan nåddes jag av en ny känsla i kroppen. Den gjorde mig stolt inombords och jag kände hur jag var så överväldigande nöjd. Det låter läskigt när jag berättar att jag är nöjd, för det är väl vad man aldrig ska bli i livet? Stagnerar inte processerna då? Eller ska man vara nöjd också?
Inte vet jag. Det är ovant att känna mig genuint nöjd med mig själv, med min tillvaro och med det jag åstadkommit för mig själv. Tidigare i mitt liv har jag alldeles för ofta förbisett den delen när jag tagit mig an något nytt. Att växa upp från barndomen har jag känt varit en enda långt lopp där man ska ta sig i mål(bli vuxen) helst på snabbast tid möjligt. Men idag har jag slagit av takten. Jag andas ut i soffan här nere och klappar mig själv på axeln. Tittar på min vänstra handled och blir påmind. Jag går min egen väg. Så länge jag är nöjd kommer jag att fortsätta vandra i rätt riktning. Varför ha bråttom? Jag har hela livet.
Jag har haft många intressanta konversationer på sistone med närstående om vilka val som är de "rätta" att göra och vilka val som kan kännas nästan panikartande som vi unga vuxna står inför. Vilka val som kommer inifrån oss själva och vilka val som samhället gör åt oss. Jag har äldre föräldrar, de kommer ifrån en uppväxt där framtiden för dem stavades a-r-b-e-t-e, varav det idag stavas ungefär helst-en-universitetsexamen-med-arbetslivserfarenhet-och-övriga-meriterande-kompetenser-gärna-innan-25års-ålder. Det är ganska tufft att få arbete som rookie på arbetsmarknaden idag om man inte är utåtriktad och framåtsträvande. Och jag som är det, bör ändå ha samlat på mig en väldigt lång och bred meritlista för att ge mig själv bra odds att skapa mig en karriär i det samhälle som iallafall Sverige är uppbyggt på. Det ställs fantastiskt höga krav på oss. Vi ska ha hunnit med att skaffa oss en livskompetens innan vi ens kommit ut i det verkliga livet för att få de jobb vi anser oss vara värdiga i och med den utbildning vi läst på universitetet. En nyexad ingenjör idag bör säkert ha haft utlandspraktik OCH gärna gjort volontärarbete OCH lärt sig minst tre språk flytande för att komma högre upp i anställningslistan. Wow, det bara snurrar i skallen.
Det är väldigt skönt att jag har skapat en distans till allt detta. Just här där jag befinner mig, är tankarna just nu inte lika stressade kring viktiga livsbeslut. Här är jag. Precis som jag är. Med bagaget jag kom hit med och med erfarenheterna jag har samlat på mig. Oron över vad som är rätt och fel är dämpad. Jag gör vad jag gör och inte vad samhället vill att jag gör. Jag kanske inte alls passar in på arbetsmarknaden i Sverige, men so what. Alla mina val jag gör - de gör jag utifrån vad jag själv vill göra. Resten har en tendens att ordna sig.
Jag ska säga vad jag tror på och det är på att bli den bästa versionen av dig själv. Det som gör dig unik för den person du är kommer att skapa alla nödvändiga förutsättningar för att göra ditt liv till det bästa möjliga. Och kanske framför allt; att vara stolta över oss själva vilka val vi än gör. De saker vi väljer bör komma inifrån, och kan vi hedra den inre rösten med att göra som den säger, kommer alla de val vi gör att vara i perfekt motsvarighet till det vi står för som individer. Win-Win.
Ha en fin helg allesammans!