"Plant a seed, expect yourself a garden"

Det är egentligen i just det här ögonblicken jag ska stanna upp och njuta. Det är det här som är livet. Ni vet när man först sår en tanke, och sedan har man väntat så länge på att det där fröet ska blomma att man hunnit sått en ny tanke. Och när inget av dem blommat ut ännu, sår man ännu en ny tanke. Och väntar... Och väntar...

Och tillslut inser man att de där tankarna kan liknas med olika typer av frösorter - så innan du vet ordet av har du både rosor, liljor och nyponbuskar som har EXAKT SAMMA blomningssäsong. Poff säger det i rabatten!

 

Just nu är det blomningssäsong i min skalle. Allt händer, samtidigt. Och en del av mig är ju jätteglad att mina sådda tankar äntligen har slagit rot efter en lång underjordisk dvala. Och en annan del av mig (mitt medvetna jag) går in i ett fly-eller-fäkta-stadie; Ska jag låta bli att vattna eller ska jag strö på gödningsmedel?

 

Jag kan säga att jag lever med en skräckblandad förtjusning. Jag har lika nära till tårar som jag har till skratt. Jag har en nystartad firma, jag har min första deadline för utbildningen runt hörnet och jag har ett jobb som kräver maximal arbetsinsats. SAMTIDIGT. Jag har önskat mig det här under en sån lång period. "Ge mig något att bita i! Släng dig ut i det ovissa! Våga bana nya vägar!" har mitt inre sagt till mig ända sen skoltiden. "Kom igen, tuffare motstånd! Ge dig inte! Öka, mer svåra saker!".

 

Det känns dock inte optimalt att köra ut skördetröskan mitt i juletider dock.

Men vad gör man som bonde?