Tanken av att TCU är en skola på 8000 studenter, varav 98% faktiskt betalar 1,2 miljoner kronor för fyra års studier UTAN bidrag, slog mig inte förrän igår när vi såg en jultomte och ett till synes populärt band stå och spela för några hundra åskådare mitt ute på campus. Hur kan det komma sig? undrar ni. Jo, jag antar att gårdagen var startskottet till allt julfirande (30 november låter väldigt ologiskt till skillnad från 1 december) och det betydde att alla studenter och familjer var uppklädda i det senaste från Burberry, Chanel, Louis Vitton och alla andra märken av himmelska summor. Jag tror aldrig jag har sett så många Burberry-kängor på ett och samma ställe om jag ska vara ärlig! Men den stora grejen är att det har jag aldrig tänkt på förut. Ingen här har till synes gått och glänst med att det har ett par tio tusen över på kontot som de har råd att shoppa upp. Inte heller har jag riktigt fått perspektiv på hur många splitternya BMW, Lexus, Chevrolet och Mustang GT's som står utanför på parkeringarna. Det enda jag har tänkt på under mina snart sex veckor här är bara hur alla ser exakt likadana ut. Lika mode på kläder, samma hårfrisyrer, samma frenetiska slit på gymmet. Har man pengar så skulle det väl snarare vara tvärtom - då har man ju råd att se annorlunda ut?
Nog för att TCU är en skola av high rollers, plus att det har ett helt fantastiskt fint campusområde! Men det absolut bästa utav allt med stället är att ingen skryter över hur rika de är. Jag får samma vänliga blickar av tjejer jag möter när jag går till gymmet som om jag vore vem som helst (vilket jag också är). Och det är så himla skönt! Det är som om att alla går under en kod, man vet att om man är här så har man det bra och därför gör man ingen som helst deal av det och nämner aldrig något om pengar publikt. Sånt älskar jag! Istället är alla människor så vänliga och öppna, iallafall har de det som mål vid första intrycket och vad som händer när man ses andra gången kan te sig helt tvärtom, men aldrig någonsin har jag blivit nervärderad trots att jag faktiskt befinner mig bland det värsta av bekvämlighet och lyx.
Det är ganska fantastiskt att få observera! Nu har jag fått filosofera av mig lite tankar och det är dags att ge sig på tvätthögen och äta lunch. Idag har jag och Daniel varit tillsammans i 17 månader, men vem räknar egentligen... :) Det blir en lussebulle och lite varm choklad ikväll på det. Jag kan inte ha det bättre <3